Jag vill inte att det här ska vara allt jag är. Jag läser vad jag har skrivit om London och det är banalt, platt. Fakta, visst, det är det väl inget fel i, men fakta utan något mer? Om det bara blir själlöst?

Är jag dålig på att skriva? Jag vet att jag klarar grammatiken, men innehållsmässigt? Jag vill så gärna vara duktig. Jag vill så gärna kunna det här med orden, kunna trixa med dem så att ni (så att någon) förvånas, förvirras, bländas, gläds, förfäras … påverkas. Berörs. Jag vet att det inte är lätt, att det krävs arbete eller kanske bara talang. Och jag vet att människor berörs av olika saker. Men ändå, jag vill känna att jag kan. Jag vill kunna. Jag vill åtminstone försöka. Varför ska jag medvetet skriva enkelt och alldagligt, om det varken ger mig eller någon annan något? Varför inte försöka … om inte beröra någon annan, så åtminstone beröra mig själv?

I dagens samhälle verkar det som att man helst ska vara rolig. Man ska ha något lustigt att berätta, något som får folk att skratta, de ska roas, då vill de komma tillbaka, då vill de umgås, då vill de ha dig omkring sig. “Rolig” är en bra egenskap. Det var det när jag var liten, som kompis skulle man vara rolig (och ärlig och snäll), och det är det i dag. Men det seriösa, det allvarsamma? Jag tycker att det är vackert att våga vara allvarlig. Och vackert att våga vara skör, att våga vara sitt sköra jag …

Ändå måste man alltid återgå till vardagen, förr eller senare. I dag förr. Jag ska ut i regnet med mamma nu, till minuten. Jag måste ta ut pengar till i morgon, då jag åker till Luleå tillsammans med M och M. Jag tror inte att jag kommer att vara ett vidare trevligt sällskap för dem; jag vet inte riktigt hur man är när man är ett sådant sällskap. Men det kanske blir bra i alla fall.

Min andra dag i London blev så mycket bättre än min första! På morgonen efter att jag hade vaknat duschade jag och klädde mig och klockan nio var det dags för frukost. Liksom de två tjejer som jag delade rum med (de var ett par år yngre än mig och förvisso trevliga men vi var väldigt, väldigt olika; jag hade svårt att vara mig själv inför dem och de tyckte antagligen att jag var en stor tönt) närvarade jag inte vid morgonbönen, som startade 08.45. Vid frukosten satte jag mig bredvid mina “rumskamrater” men ångrade mig strax därefter; jag kom inte på något att säga och de verkade besvärade, jag kände att jag förstörde deras frukost med min tystnad. Frukosten som serverades var en blandning mellan traditionell engelsk och typiskt svensk frukost: det fanns såväl knäckebröd som rostat bröd att välja på och påläggen var allt från marmelad och sylt till ost, gurka och paprika. Den här första morgonen åt jag bland annat en rostad macka med marmelad på. Efter första tuggan insåg jag hur mycket jag avskyr marmelad (det rostade brödet var inte heller vidare gott) och jag höll mig därefter till knäckebrödet, osten och grönsakerna.

Jag hade inga särskilda planer inför dagen men ville undvika att åka buss så mycket som möjligt (och tunnelbana var inte att tänka på), varför jag bestämde mig för att promenera in till Tower Bridge, som enligt min karta inte verkade ligga särskilt långt ifrån gästhemmet. Vägen dit tycktes inte heller vidare komplicerad, det var bara att följa Lower Road till Jamaica Road och därifrån svänga till höger, sedan skulle jag vara framme vid Tower Bridge. Det var enkelt i teorin och visade sig vara lika enkelt i praktiken.

Det var regn och solsken om vartannat hela den här dagen. När jag gick längs Jamaica Road började det regna så mycket att jag fick ta fram paraplyet, som E turligt nog hade lånat ut till mig kort innan jag lämnade Sverige. Det slutade regna när jag var framme vid Tower Bridge. Efter att jag hade gått över bron gick jag vidare till Tower of London där jag vilade, såg mig omkring, fotograferade, läste på skyltarna som berättar om Towerns historia och bestämde vad jag skulle göra därnäst. Så småningom gick jag vidare till St Paul’s Cathedral. Det måste vara den största kyrka jag någonsin har sett. Jag satte mig på en bänk utanför kyrkan ett tag (konsulterade kartan, konsumerade vatten) innan jag gick vidare för att se mer av kyrkan. Vid västra (?) sidan befann sig massvis med människor, de flesta antagligen turister. De satt på kyrktrappan eller stod och fotograferade fasaden.

Efter att jag hade gått runt kyrkan och tagit mina bilder, började jag gå ner mot Themsen, som jag hade beslutat mig för att följa ända bort till Houses of Parliament och Westminster Abbey. När jag hade gått nedför den folktäta gatan från St Paul’s, fick jag syn på ett Waterstones. Jag kände inte till Waterstones men att det var en bokhandel var uppenbart utifrån, och jag gick in. Därinne hittade den här muggen som jag blev förälskad i (jag hade redan tidigare velat ha en sådan Penguinmugg) och köpte. Jag köpte även en pocketutgåva av Jane Eyre, mest eftersom det kändes dumt att gå in på en bokhandel i London utan att köpa en bok. Mannen som stod i kassan (när jag skulle betala hade han emellertid gått iväg för att söka fram något till en annan kund så kvinnan som också arbetade där tog betalt av mig i stället) fascinerade mig; hans dialekt var så brittisk, liksom de flesta Londonbors dialekter var, och jag fann det surrealistiskt att höra det språk som jag har läst i böcker och hört i så många filmer och tv-serier, talas av helt vanliga människor. Efter Waterstones villade jag bort mig en smula, men lyckades strax därpå hitta till Themsen ändå. Det var hemskt varmt och soligt medan jag gick där västerut längs floden och jag stötte på joggare hela tiden. Jag hade ingen aning om hur långt det kunde tänkas vara till Houses of Parliament men hade inget emot promenaden, jag gillade att gå där mitt i London och se mig omkring och uppleva staden.

När jag hade vandrat en ganska lång stund tornade Big Ben upp sig framför mig och jag blev förvånad, jag hade inte sett tornet närma sig. Jag försökte ta några bilder men på grund av alla människor och all trafik blev de misslyckade. Till vänster om mig låg en bro, Westminster Bridge, som jag svängde in på. Där var det fullpackat med folk och nästan alla verkade vara turister. Förutom människorna fanns en hel del stånd där det såldes souvenirer och mat och dryck samt några “attraktioner” som uppenbarligen var där för turisternas nöje. Jag såg bland annat en kiltklädd man som spelade säckpipa (när jag gick över bron senare den dagen hade han bytts ut mot en annan).

Efter att jag hade pressat mig igenom människoströmmen och över bron, gick jag nedför en trappa till vänster om mig och kom ut på det där promenadstråket som går längs Themsens södra sida … jag tror området kallas South Bank? Jag hann bara gå där en kort bit innan jag insåg att det var dumt att gå vidare. Jag hade ju varken fått en ordentlig titt på Houses of Parliament eller sett Westminster Abbey och jag kände mig inte redo att återvända till gästhemmet. Så jag vände och gick tillbaka över bron och bort till Houses of Parliament. Byggnaden var emellertid avspärrad och poliser med automatvapen såg till att ingen obehörig tog sig in på området. En del, uppenbarligen behöriga, människor och bilar släpptes däremot in. Jag vet inte varför det var avspärrat för allmänheten, men antar att det hade med något politiskt att göra. Efter att jag hade tagit en massa bilder, varav alla blev dåliga, gick jag vidare längs gatan som går mellan Houses of Parliament och Westminster Abbey och kom in i en liten park, Victoria Tower Gardens. Där satt jag på en bänk ett tag innan jag lämnade parken för att besöka Westminster Abbey. På vägen till kyrkan råkade jag emellertid gå in på ett par tysta och stilla sidogator (bland annat Barton Street där - vilket en av de där blå minnesskyltarna upplyste mig om - T.E. Lawrence tydligen bodde under en period av sitt liv). Jag hade velat utforska de där gatorna närmare men vågade inte; husen verkade dyra och jag, som den simpla turist jag var, var rädd att bli bortjagad. I stället gick jag och satte mig vid foten av något slags monument eller staty som stod på andra sidan gatan från Houses of Parliament. Där satt jag ett bra tag i den starka solen, försökte förstå att jag befann mig i London, och trivdes med tillvaron. Mitt enda orosmoln var att jag fortfarande inte hade hittat någon matvaruaffär (att gå på restaurang ensam vågade jag absolut inte, det vågar jag ju knappt med sällskap i Sverige), annat än ett Marks & Spencer Simply Food som hade legat vid St Paul’s men som jag inte hade vågat gå in i eftersom jag var osäker på ifall det var en vanlig matvaruaffär eller kanske något slags matställe. Utöver matproblemet kände jag mig också en smula ensam.

Jag hade velat sitta kvar längre än jag gjorde, men av någon anledning känner jag alltid att jag måste gå iväg innan jag är riktigt redo för det. Så jag gick vidare till Westminster Abbey (jag gick dock inte in i själva kyrkan), där det var proppfullt med turister, och tittade även in i St. Margaret’s. Innan jag vandrade tillbaka över Westminster Bridge gick jag in på en gata (Parliament Street?) där jag bland annat fick en glimt av Women of World War II-monumentet.

När jag hade kommit över Westminster Bridge igen påbörjade jag min långa vandring tillbaka längs Themsen, men den här gången alltså på södra sidan. Under min vandring hamnade jag bland annat på South Bank Book Market (fast då visste jag inte att vad det var utan trodde att det var någon tillfällig loppis). Jag ville hemskt gärna köpa med mig ett minne därifrån men hittade först inget jag verkligen ville ha och visste dessutom inte om jag skulle våga gå fram till försäljarna, som inte såg särskilt tillmötesgående ut. När jag väl hade hittat den där boken av Beryl Bainbridge, Master Georgie, vågade jag mig ändå, på något sätt, fram till försäljarna. Boken kostade £3,50. Mannen som tog betalt verkade ganska butter men jag fick i alla fall ett “perfect” från honom när jag hade rotat fram exakt tre och femtio ur min plånbok. Jag handskades ovant med punden och han förstod nog att jag var turist.

Annat som hände medan jag gick längs South Bank: jag såg en massa turister, råkade ut för ett skyfall och tvingades, trots mitt paraply, söka skydd i en träddunge tillsammans med några andra, såg The Globe-replikan och Southwark Cathedral samt vågade gå in på ett M&S Simply Food där jag köpte en smörgås, tortillachips, läsk och äpplen. Efter att jag hade handlat satte mig där vid … heter det More London Riverside? Jag kallar det så i alla fall. Där åt jag mackan jag nyss hade köpt (alla smörgåsar förutom en som jag köpte i London smakade skit … det är så mycket klet, majonnäs eller vad det är, i alla mackor, och jag är inte alls förtjust i det, särskilt inte på smörgåsar), tog lite bilder och gick sedan vidare. Jag gick under Tower Bridge och kom in på en smalare gata med höga hus som kändes som en bakgata; därifrån tog jag mig via en tvärgata till Jamaica Road och gick sedan, i ymnigt regn, tillbaka till gästhemmet. Mina skor var dyblöta när jag var framme. Jag var tillbaka vid sextiden och resten av dagen tillbringade jag till största delen uppe i min säng, där jag läste Master Georgie och tidningar som fanns på gästhemmet (jag läste bland annat DN, Harper’s Bazaar och Vanity Fair - jag hade aldrig ens bläddrat i de två sistnämnda men blev glatt överraskad, framför allt av Vanity Fair), åt tortillachips och pratade lite med en ny tjej, J, som flyttade in i “mitt” rum den kvällen och som jag till en början tyckte att jag kom riktigt bra överens med. J var nästan trettio men verkade betydligt yngre. Hon hade bott på en massa olika ställen, däribland London, men var numera tillbaka i Blekinge, där hon kom ifrån. Hon skulle själv på en konsert på fredagskvällen (med The Music, ett band som jag inte hade hört talas om och, enligt J, ingen annan heller) och till skillnad från de andra som bodde i rummet kände hon till Morrissey.

Slut på den oinspirerade och (i mina mått mätt) tämligen kortfattade redogörelsen för dag två. Här är ett urval av de många, många bilder jag tog den här dagen:

  Canon Digital IXUS 60

Det fanns två våningssängar i det rum som jag bodde i på gästhemmet. Sängen på bilden är den jag sov i. Jag hade den översta bädden.

Rummet.

Lower Road.

Innan jag gick vidare ut på Jamaica Road besökte jag parken Southwark Park, som ligger ett stenkast från gästhemmet.

Jamaica Road. När jag tog den här bilden trodde jag att jag fick en bild på en av de där klassiska engelska telefonkioskerna. När jag var tillbaka i Sverige märkte jag att det bara var en vanlig simpel telefonkiosk. Utanför stadskärnan får man väl mera sådant här än det här.

Tower Bridge.

Themsen och Butler’s Wharf sett från Tower Bridge.

Tower Bridge.

En del av Tower of London. Tyvärr fick jag inga bra bilder på hela byggnaden.

Vid Towern.

Mer Tower of London. Dåliga bilder blir alltid bättre i svartvitt.

All Hallows-by-the-Tower.

St Paul’s Cathedral.

St Paul’s Cathedral.

Och igen.

Dålig bild men OXO Tower där till vänster.

Utsikt över Themsen.

En liten del av en av sfinxerna vid Cleopatra’s Needle.

London Eye.

Big Ben. (Eller Clock Tower om man ska vara noga.)

Utsikten österut från Westminster Bridge.

Houses of Parliament, sett från Victoria Tower Gardens.

Barton Street.

Kass bild på Westminster Abbey.

Westminster Abbey.

St Margaret’s.

Westminster Abbey.

Replikan av Globe Theatre.

Southwark Cathedral.

More London Riverside, typ.

Ett litet Towern till höger.

  Canon Digital IXUS 60

Jag hade planerat att lägga mig redan vid tolv i kväll men se, så blev det inte. Det blir sällan som jag planerat. Strax ska jag i alla fall stänga av datorn och försöka sova. I morgon eftermiddag följer jag med mina föräldrar till stugan, där vi blir kvar till på lördag kväll eller eventuellt söndag förmiddag. Det ska bli skönt att vara utan Internet ett par dagar (är jag hemma så kan jag bara inte hålla mig borta från det, det är hemskt frustrerande). På lördag ska vi på något slags lantbruksmässa (förhoppningsvis med en massa söta djur!) och i övrigt hoppas jag bli klar med Tess of the d’Urbervilles, som jag har hållit på med i hur många månader som helst men fortfarande knappt läst hälften av (trots att jag gillar den). Jag skulle vilja ta en cykeltur runt sjön också, det var så länge sedan jag befann mig på itäpuoli (östra sidan av sjön). Men det är tveksamt om vi har någon fungerande cykel i stugan.

När jag är tillbaka ska jag försöka uppbåda så mycket tålamod att jag återigen orkar pilla med WordPress-temat … och då kan jag förhoppningsvis få den här layouten att se ut som det är tänkt.

  Canon Digital IXUS 60

För exakt ett år sedan befann jag och mamma oss på nattåget ner till Göteborg, som skulle bli mitt nya hem. Det blev det aldrig. Jag bor där, har mitt dagliga, vardagliga, liv där, men jag är inte hemma. Och kommer nog aldrig att vara det heller. Om mindre än tre veckor är jag tillbaka och då börjar allt om, det ensamma, overkliga, otrygga, och jag vet inte om jag orkar med det.

Den kanske vackraste låten som Morrissey körde i Hyde Park var Life is a Pigsty. Det var en av de Mozlåtar jag inte hade lyssnat på desto mer innan konserten (jag är inte så uppdaterad vad gäller hans nyare låtar), så min upplevelse av den medan jag var där blev inget särskilt. Men nu när jag lyssnar på den efteråt får jag mer eller mindre gåshud. Här kan man höra hur det lät. Tyvärr tar videon slut när låten gör det, så man får inte höra den vackra helinstrumentala delen (med pianospel, jag älskar pianospel) som sången mynnade ut i. (Random sak, men innan jag såg den här videon visste jag inte att Moz hade ett halsband på sig under konserten. Jag stod tydligen ännu längre bak än jag trodde. Han var för övrigt väldigt fint klädd hela kvällen, först i en t-shirt med Playboytryck (och alldeles i början med en kavaj över den), därefter i en med texten “American Idol” och slutligen i den där underbara blåa skjortan som han har på sig i klippet. Han är alltid så stilig.)

Jag kommer nog aldrig kunna förstå att jag faktiskt var där.

  Canon Digital IXUS 60

Det börjar bli långt.

I dag har jag: ätit frukost framför teven (som vanligt), äntligen skrivit ett svar på MK:s brev, cyklat till hembygdsgården för att träffa MK och MJ i ett par timmar (MJ jobbade, hon har jobbat där som museivärdinna några helger den här sommaren), cyklat hem, ätit mikrouppvärmd middag, lyssnat på musik som jag brukade lyssna lite på under högstadietiden (The Raveonettes, Yeah Yeah Yeahs, Jack Off Jill), cyklat genom Ruskola och nu sitter jag och skriver med E samtidigt som jag lyssnar på den fantastiska Morrisseykonserten som jag (jag!) närvarade vid. Någon på Morrissey-solo-forumet hade laddat upp en mp3-fil med hela konserten. Ljudet är inte perfekt men ändå förvånansvärt bra. Åh, jag kan inte förstå att jag faktiskt var där! Att jag har befunnit mig på samma plats, vid samma tidpunkt som Morrissey. Att jag har sett honom i verkliga livet, sett honom röra sig, sett honom dricka vatten (eller vad det nu fanns i den där flaskan), sett honom ligga ned alldeles tyst på scenen i flera minuter i sträck, sett honom dra av sig två tröjor, sett hans bara överkropp … att han har talat till mig, till oss, att jag har fått höra hans vackra röst, att hans ord har nått mina öron samtidigt som de lämnade hans mun … allt, allt. Synd bara att jag kan njuta av konserten först nu, att det inte gick medan jag var där, att det var för overkligt för att jag skulle kunna ta till mig av det. Men jag har sett honom i alla fall, jag har hört honom, och bara vetskapen om det betyder så mycket.

“See, song number four, and still here. Incredible!” <3

Och jag ÄLSKAR hans introduktion av bandet och särskilt introduktionen av sig själv: “I am nameless, timeless … and, er … that’s it, really”.

Skrev klart om London i natt. Det hela slutade på 45 sidor. Det var ju betydligt mer än jag hade tänkt mig när jag påbörjade skrivandet. Men det känns skönt att ha fått ner alltihop på pränt, även om det blev onödigt detaljerat många gånger. Nu när det äntligen är klart kanske det för övrigt kommer upp några fler bilder därifrån här också. Alla bilder jag tog under konserten blev skräp, tyvärr, men jag har en hel del typiskt turistiga och ointressanta och ganska fula foton på St Paul’s, Westminster Abbey, Houses of Parliament och sådana ställen.

  Canon Digital IXUS 60

Ruskola.

  Canon Digital IXUS 60

Det tog “bara” en månad att få så pass stor koll på WordPress att jag kunde få layouten att se ut nästan som jag vill ha den. Jag har en hel del kvar att göra - få WordPressdelen av hemsidan och den del som jag har kodat själv att stämma bättre överens, fixa så att datumen och all annan text står på svenska, få sidebaren att flytta längre åt höger utan att inläggen följer efter, ta reda på hur man får inläggen på arkivsidan att synas i sin helhet och inte bara som en sammanfattning och så vidare - men det orkar jag inte med i kväll. Det får se lite halvfärdigt ut tills vidare.

När jag var ute med Lady på hennes kvällsrunda var det höst i luften. Det gjorde mig levande för ett ögonblick och liksom påminde mig om något, kändes välbekant. Jag tror att jag tycker om hösten, tycker om den mer än sommaren. Eller om det är årstidernas växlingar som jag gillar mest. Förändring tilltalar mig.

  Canon Digital IXUS 60

Fin himmel över Lankojärvi, sjön vår stuga ligger vid.

Som sagt.

Här sover jag när jag är i stugan. I sängen till vänster.

Mitt favorithus! Det var ursprungligen min mors barndomshem men är numera min mosters sommarhus. Det har förändrats väldigt mycket genom åren, till exempel byggdes nästan allt till höger om huvudingången till för bara något år sedan. Man kan nästan inte tro att det är samma hus som jag och min syster sprang omkring i när vi var små. Men det är fantastiskt fint.

Jordgubbar från eget land är inte så pjåkigt.